Straffrätt i Finland

Finländsk straffrätt bygger på legalitetsprincipen. En gärning får bestraffas endast om lagen definierade den som ett brott vid den aktuella tidpunkten, och myndigheterna måste följa ett lagligt förfarande. Brottmål börjar ofta med en anmälan till polisen eller information som en myndighet har fått. Polisen avgör om förutsättningarna för en förundersökning är uppfyllda. Under förundersökningen samlar polisen in utsagor och annan bevisning. En person kan förhöras som misstänkt, målsägande eller vittne, och varje roll medför olika rättigheter och skyldigheter. En misstänkt betraktas som oskyldig och har rätt att förstå anklagelsen. Den misstänkta kan få juridiskt biträde och behöver i regel inte bidra till att bevisa sin egen skuld. En brottsutsatt person, som ofta kallas målsägande, kan begära straff när det krävs och yrka på skadestånd. Brottsoffer kan också få tillgång till stödtjänster och i vissa fall juridiskt biträde. Efter förundersökningen bedömer en åklagare om åtal ska väckas. Åklagaren avgör inte skuldfrågan; det gör en oberoende domstol. Brottmål tas vanligen först upp i en tingsrätt. Bevis läggs fram, parterna hörs och domstolen avgör om åtalet har bevisats till den grad som krävs. Möjliga påföljder omfattar böter, fängelse, samhällspåföljder och andra åtgärder. Reaktionen beror på brottet, omständigheterna, graden av skuld, skadan och gällande rättsregler. Vissa mål kan handläggas genom förenklade förfaranden, medling eller skriftlig behandling. Dessa vägar passar inte för eller är inte tillgängliga i alla brottmål, och ett godkännande kan få rättsliga följder. En dom kan ofta överklagas på angivna villkor. Den skriftliga domen redogör för utgången, skälen och möjligheten till prövning.