Finlands historia

Området som i dag kallas Finland har varit bebott sedan förhistorisk tid. Jakt, fiske, jordbruk, handel, vattenvägar och kontakter kring Östersjön formade de tidiga samhällena. I århundraden ingick största delen av Finland i det svenska riket. Svensk lagstiftning, förvaltning, kristendom och bosättning vid kusten satte bestående spår, och svenska är fortfarande ett av Finlands nationalspråk. I början av 1800-talet blev Finland ett autonomt storfurstendöme inom det ryska imperiet. Landet utvecklade egna institutioner men lydde fortfarande under den ryske kejsaren. Under 1800-talet växte de nationella idéerna genom språkforskning, utbildning, litteratur, konst och politisk organisering. Debatten om finskans och svenskans ställning blev viktig i samhällslivet. Finland förklarade sig självständigt 1917. Ett våldsamt inbördeskrig följde 1918, splittrade samhället och lämnade efter sig minnen som påverkade familjer och politik i generationer. Under perioden kring andra världskriget utkämpade Finland krig mot Sovjetunionen och kämpade också för att avlägsna tyska styrkor från norr. Landet förlorade territorier, bosatte människor som tvingats lämna sina hem och byggde senare upp skadade samhällen och infrastruktur. Efter krigen förändrade urbanisering, industrialisering, utbildning, sociala reformer och flytt från landsbygden vardagslivet. Finland utvecklades till ett nordiskt välfärdssamhälle och hanterade samtidigt sin internationella position med omsorg. Senare fördjupade Finland samarbetet i Europa och Norden. Teknisk förändring, global handel, invandring och diskussioner om identitet fortsätter att omforma landet. Nationell historia handlar inte bara om regeringar och krig. Samernas erfarenheter, regionala kulturer, kvinnor, arbetare, barn, romer, judiska och tatariska grupper, evakuerade och nyare invånare visar olika delar av Finlands förflutna.