Staten i Norge

Norge är en suverän stat med egen grundlag, eget territorium, egna institutioner och lagar samt internationellt ansvar. Staten agerar för landet som helhet och skyddar den allmänna ordningen, den nationella säkerheten, rättigheter och gemensamma tjänster. Norge är en konstitutionell monarki. Kungen är formellt statschef, men den politiska makten utövas främst av folkvalda representanter och regeringen. Kungens offentliga roll är till stor del ceremoniell och följer grundlagsregler. Stortinget är Norges nationella parlament. Invånarna väljer dess ledamöter, och Stortinget stiftar lagar, godkänner statsbudgeten och granskar regeringen. Regeringen kallas Regjeringen och leder det dagliga arbetet i den nationella förvaltningen. Norge har ett parlamentariskt system. En regering måste ha tillräckligt stöd i Stortinget för att styra, även om dess ministrar inte alla tillhör det största partiet. Statsministern leder regeringen, och ministrarna ansvarar för olika politikområden. Domstolarna är åtskilda från de politiska grenarna. De tolkar och tillämpar lagen, avgör tvister och skyddar rättsliga rättigheter inom de gränser som grundlagen och andra bindande regler anger. Offentliga myndigheter måste följa lagen och kan överklagas genom etablerade förfaranden. Norge är en enhetsstat, men mycket offentligt arbete utförs lokalt. Kommuner, kallade kommuner (kommuner), hanterar många vardagliga tjänster, medan fylken, kallade fylkeskommuner, har ansvar för exempelvis regional planering och gymnasieutbildning. Nationella myndigheter fastställer viktiga rättsliga och ekonomiska ramar. Norge erkänner också samerna som ett urfolk. Sametinget företräder samiska intressen och arbetar med språk, kultur, samhälle och rättigheter med anknytning till samiskt liv. Dess roll skiljer sig från det nationella Stortingets. Den offentliga förvaltningen, ofta kallad statsforvaltningen, omsätter lagar och politiska beslut i tjänster och beslut. Den omfattar departement, myndigheter och andra offentliga organ. Offentliga beslut bör grundas på regler, relevanta fakta, likabehandling och möjlighet till överklagande. Staten ger människor viktiga förmåner och tjänster, däribland utbildning, hälso- och sjukvård, socialt stöd, infrastruktur och krisberedskap. Dessa tjänster finansieras främst genom skatter och andra offentliga inkomster, så systemet är beroende av deltagande, förvaltning och politiska prioriteringar. Statens makt har gränser. Norges grundlag, lagar, domstolar, val, offentlig tillsyn och grundläggande rättigheter begränsar vad myndigheterna får göra. En person bör därför skilja mellan ett politiskt löfte, ett förvaltningsbeslut och en rättighet som kan göras gällande enligt lag.