Civilrätt i Norge

Civilrätten i Norge reglerar förhållanden mellan privatpersoner och organisationer. Vanliga områden är avtal, bostäder och egendom, obetalda skulder, skadestånd, familjefrågor, arv och tvister om ägande eller användning. Ett avtal kan vara skriftligt, muntligt eller framgå av parternas handlande, även om skriftliga bevis är betydligt tryggare. Avtalet, löftena, fullgörandet, avtalsbrottet och förlusten avgör ofta vilka rättsmedel som kan vara tillgängliga. När någon hävdar att en annan person har orsakat en skada kan frågan gälla en omsorgsplikt, en oaktsam handling, ett orsakssamband och en ekonomisk förlust. Den exakta rättsliga bedömningen beror på typen av skada och förhållandet mellan parterna. En civilrättslig tvist börjar ofta med ett direkt samtal eller ett tydligt skriftligt krav. Parterna kan därefter använda förhandling, medling, en klagonämnd eller Forliksrådet, förlikningsrådet som hanterar många typer av civilrättsliga krav. Om tvisten fortsätter är tingretten normalt den första allmänna domstolen. Överklaganden kan gå till lagmannsretten, medan Høyesterett främst prövar mål med viktiga rättsfrågor i stället för att granska varje sakförhållande på nytt. Den som framställer ett krav behöver normalt förklara omständigheterna och lägga fram stödjande bevisning. Användbar bevisning omfattar avtal, fakturor, fotografier, meddelanden, expertutlåtanden och vittnesmål. En domstolsprocess kan medföra avgifter, advokatkostnader och en risk för att den förlorande parten måste betala en del av kostnaderna. Rättshjälp kan finnas i vissa situationer, men rätten till den beror på målet och personens omständigheter. Ett slutligt avgörande kan verkställas genom de norska verkställighetsmyndigheterna, namsmyndighetene. Civilrätten har gränser, så en stark känsla av orättvisa är inte i sig bevis för ett rättsligt krav.