Norska, eller norsk, är huvudspråket i det offentliga livet i Norge. Det tillhör den nordgermanska språkfamiljen och är nära besläktat med danska och svenska. Norge har två officiella skriftspråk: bokmål och nynorska. Båda är norska, och skolor och offentliga institutioner arbetar med de två skriftspråken på olika sätt. Bokmål är den skriftform som de flesta använder, medan nynorska är särskilt viktig i många västra och lantliga områden. En persons skriftspråk visar inte alltid var personen kommer ifrån eller vilken dialekt hen talar. Norska har många dialekter, kallade dialekter. Uttal, ordförråd, grammatik och rytm kan skilja sig märkbart mellan regioner, och människor behåller ofta sin dialekt när de flyttar eller framträder offentligt. Samiska språk, däribland nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska, är urfolksspråk i Norge. De används och har särskild offentlig betydelse i samiska områden och i landets norra delar. Norge är också hem för språk som kommit med migration, däribland polska, arabiska, somaliska, urdu och många andra. Flerspråkiga familjer kan använda ett språk hemma och ett annat i skolan eller på arbetet. Engelska undervisas ofta och förstås av många, men norska är viktigt för ett djupare deltagande i lokala relationer, utbildning, arbete och offentlig information. För nybörjare kan det vara lättare att förstå än att tala. Språket i Norge bär på identitet såväl som betydelse. Att fråga om en person föredrar bokmål, nynorska, en dialekt eller ett samiskt språk kan visa respekt, men följ helst personens egna ordval.
Språket i Norge
Norges huvudspråk är norska, som främst skrivs på bokmål eller nynorska och talas i många starka dialekter. Samiska språk har en viktig plats som urfolksspråk, och engelska förstås av många, särskilt i större orter. Den här översikten förklarar hur språken fungerar i Norge och varför lokalt tal kan låta mycket olika.
VivAVia can make mistakes. Check important information.